Stockholm Neon (Ne)

Stockholm Neon (Ne)

Den som vandrar i Stockholm mörka kvällar och nätter ser, liksom i andra större städer, mer ljus än mörker. Det ljus som definierar den moderna staden är kanske främst neonljuset i reklamskyltar och därför har Neon valts som Stockholms landskapsgrundämne, liksom en annan gas som används i neonljus, Argon är det för Göteborg.

Neon betyder ny men upptäcktes 1898

Neon upptäcktes 1898 som en beståndsdel i luft av Sir William Ramsey och Morris William Travers. Ramsay sökte efter de grundämnen med ädelgasernas egenskaper som förutsågs av Mendelejev 1869 i det periodiska systemet. Först upptäckte Ramsey och hans medarbetare Argon 1894, följt av Helium 1895 samt tillsammans med Travers 1898 även Neon, Krypton och Xenon. Ramseys trettonårige son föreslog först namnet novum för just detta grundämne som modifierades till Neon med betydelsen ny. Året därpå upptäckte Rutherford och Owen även den tyngsta naturligt förekommande ädelgasen Radon. Ramseys upptäckt av dessa gasformiga grundämnen belönades med Nobelpriset i kemi 1904.

Användning

Den egenskap som gett den färglösa gasen Neon sitt viktigast användningsområde är att det ger ett rödaktigt sken om en elektrisk urladdning skickas genom gasen vid lågt tryck. Denna egenskap används för att ge rött ljus i neonrör och har gett namnen neonljus till all belysning av denna typ även om fler ämnen behöver tillsättas för att få andra färger än rött. För att få blått ljus tillsätts Argon, för vitt ljus används Xenon och genom att belägga glasets insida med olika typer av färgämnen fås tillsammans med Neon, Argon eller Xenon även andra färger. Neon blandat med helium kan vid elektriska urladdningar ge laserljus.

Framställning

Industriell framställning av gaser från luft görs genom att luft kyls ned till nästan – 250°C, då den omvandlas till vätska. Genom att höja temperaturen igen börjar ämnena i luften koka och destilleras bort (precis som vatten kokar när temperaturen höjs). Neon kokar lättare (- 246°C) än de flesta andra ämnen i luft och kan på det viset separeras när luften hålls vid eller strax över dess kokpunkt. Vid högre temperaturer kokar andra gaser bort.